Sedan jag blev sjuk har jag inte alls orkat hålla kontakten med alla som jag velat göra. Jag ringer sällan mina vänner, trots att jag tänker göra det. Jag orkar helt enkelt inte.
 
Den som jag har allra mest dåligt samvete för är min vän G. Vi har varit vänner sedan vi var 8 år!!! Bara det är hedersvärt! Vi har aldrig bråkat! Nu bor vi en bit i från varandra ( ca 2 timmars bilväg, enkel väg) så vi ses inte så ofta. Hon är en upptagen och engagerad mamma med mycket jobb och aktiviteter. Trots detta ringer hon mig med jämna mellanrum. Jag ringer nästan aldrig tillbaks, men jag blir jätteglad när hon ringer. Vi har en märklig humor som kommer av att vi kännt varann så länge. I bland räcker det att säga ett enda ord och så brister vi ut i gapskratt. :-)

Vi har nu varit vänner i 33 år. Vi har delat allt, glädje, sorg, torrshampo och brända leverbiffar... :-) Vi vet det mesta om varandra.

Hon är en underbar vän! Vi är olika på vissa punkter och mycket lika på andra. Hon är snabb, effektiv, framåt och ser till att saker blir gjorda. Jag är långsam, oeffektiv, går lite efter henne och måste ha en spark i baken av henne ibland :-)
Hon vågar saker, jag är en liten fegis... :-)

När vi gick i högstadiet ringde vi till varann varje morgon och kollade vad den andra skulle ha på sig den dagen. Vi har samma värderingar. Samma humor.

Jag hoppas att hon läser detta, för jag vill tala om för henne att trots att jag nästan aldrig ringer eller kommer och hälsar på, så tänker jag på dig minst en gång om dagen.
Jag hoppas att vi som 90 + sitter tillsammans och fikar och gapskrattar så att löständerna hoppar :-)

Just bara för G kommer denna låt som jag vet att hon gillar:





Kram till dig G!