Trött på att vara trött
Innan jag blev sjuk var jag en väldigt social person. I går när jag tittade i ett album med bilder i från innan jag blev sjuk, insåg jag vilket annorlunda liv jag levde då. Varje helg hade jag gäster eller var och hälsade på hos någon. Varje vecka var det vänner hos mig på fika. Jag jobbade, gick ut på lördagskvällarna. Varje torsdag städade jag min lägenhet efter jobbet.
I dag har orkat dammsuga övervåningen här hemma. Nu sitter jag och vilar för det :-( I tre dagar har jag samlat energi för att orka börja dammsuga. I morgon hoppas jag orka städa klart. Vi har sällan besök. Om vi har besök på lördag, måste jag sova nästan hela söndagen. Bara att ringa någon är jobbigt, tar engergi. En shoppingtur (som är så skoj) gör mig däckad en till två dagar. Sova, sova och sova är min nya hobby. Inte för att jag vill, utan för att jag måste.
Det är väldigt svårt att förklara för någon som inte varit med om det hur det är, att vara så trött.
-Men du sov ju i natt, inte kan du vara trött nu?
-Men ni kan väl komma hit i morgon. Det är ju idag ni ska ut och handla?
-Inte är du väl så trött. Du ser så pigg ut.
Just det, ser pigg ut. När jag går ut, sminkad med fixat hår och ler mot omvärlden, kanske det är svårt att se hur trött jag är. Men jag ser ingen anledning att tynga hela världen med min sjukdom. När jag kommer hem och sover 17 timmar, febertrött och sunkig, är det bara P som ser mig. När jag vankar runt på nätterna och inte kan sova, eller när jag drömmer mardrömmar. Då är det ingen som ser mig. Jag har blivit som en skådespelare som spelar en pigg, frisk roll några timmar då och då för att sedan sminka av mig och bli mig själv.
Varför skriver jag då detta? För det första för att det känns bra att skriva om det. För det andra för er som inte tror på att vi är sjuka, eftersom vi ser så pigga ut. Tänk på att allt inte är som det ser ut.
Mina vänner och P har varit, och är, underbara. De vet att jag inte orkar som förr. Vet att jag inte håller lika mycket kontakt med dem, men att jag alltid tänker på dem. De hör av sig och fortsätter att vara mina vänner. Det betyder otroligt mycket. P ser till att jag får vila. Sköter telefonkontakter som jag inte orkar med. Bäddar ner mig och ser till att jag sover ordentligt. Ställer in saker som jag inte orkar med. Säger att han älskar mig även när jag går runt i nattlinne med rufsigt hår kl 17. På så sätt är jag lyckligt lottad.
Jag önskar att jag blir friskare i framtiden och att myndigheter (ingen nämnd och ingen glömd) inser att de gjort fel när de anser att jag är helt frisk...
Kram till alla som orkat läsa detta deprimerande inlägg. Nästa inlägg ska handla om inredning istället :-)
Annette
Här är en som förstår! Jag vet vad du går igenom nu. Jag har varit i nästan samma situation som dig men ingen förstod vad det handlade om, allra minst jag! Det var bara att bita ihop... hålla masken utåt! Tog mig nästan 5 år innan jag kände mig "bra". Dras numera med Fibro, magproblem och har även ögonproblem. Tror att det har samband alltihopa.
Känner igen det du skriver om att samla energi när man ska göra något, samma för mig. Jag arbetar (inte heltid) och ger allt på jobbet med följden att jag ingen ork har när jag kommer hem. Ja, det är ett evigt kämpande!
Får du inte bli fortsatt sjukskriven?
Sköt om dig... efter regn kommer solsken.
Kram
Hej vännen!
ja, jag tror Matilda kommer att bli en bra shoppare det ligger i generna. Det tog lite längre tid för mig att bygga upp även om min mor är sjujäklig shoppare, fniss.
Vad jobbigt du har det och jag vet precis hur du har det och känner.
Jag gick in i väggen förrän 5-6 år sedan. Det första tre månaderna sov jag bara, ingen enrgi att bara dusch så var man helt slut eller att ta sig till affären för att handla mat,oj,oj,oj...
Så jag vet hur du har det.
Det enda jag kan säga är att man tar sig ur det, säkert olika lång tid för olika personer. Men var tacksam över att du har nära och kära omkring dig som bryr sig, det är guld värt.
Stora styrke och energikramar från Bodil.
Köp solglasögon med gula glas och ha dempå dig när du går ut, det hjälper!Allt blir ljust och härligt och sänder härliga kickar till hjärnan.
Allt blir bättre med tiden om man bara fortsätter kämpa :-). Med tiden är bara lite olika långt för olika människor. När den jobbigt tiden är över känns det alltid som en kort period när man efter en stund blickar tillbaka. Kanske inte så lätt att se nu, men du ska se att tiden när du blickar tillbaka snart är här :-)
vilken fin blogg du har! Kram.
