Morden i Midsummer börjar visst en timme senare i dag. Det ger mig tid till ett inlägg i veckans tisdagstema.

Tro - ett vitt begrepp. Man kan ha tro på sig själv, tro på en högre makt, tro som motsats till att veta säkert.

En sak som jag starkt förknippar med tro är kyrkan. Jag går inte ofta till kyrkan, men jag går ofta till kyrkogården. I den kyrka där jag är döpt och konfirmerad har många av mina nära och kära begravts.

Det började med farmor när jag var 9 år. Snälla farmor som jag träffade varje dag, fanns inte mer. Sedan dog mormor när jag var 17 år, morfar när jag var 22 år. Min underbara farbror som lärt mig cykla, traglat engelska glosor och övningskört med mig, gick bort alldeles för tidigt i när jag just blivit 25 år, bara tre måndader senare dog min älskade mamma. Jag blev med ens vuxen. År 2003 dog min andra älskade farbror som alltid haft tid med mig. 2006 dog min pappa. Jag var 39 år, inga föräldrar inga syskon. Det var jobbigt. Lyckligtvis har jag P och hans familj. Jag har också mostrar och faster och farbröder. Alla dessa som har stått mig så nära ligger begravda på samma kyrkogård. De flesta gravarna har jag hand om. Det är svårt att hålla iordning hela tiden för det är 7 mil dit.

Min barnatro har jag kvar även om jag inte går till kyrkan så ofta. Jag försöker också att vara rädd om de som står mig nära. Man har dem bara till låns.