För drygt 3 veckor sedan fick jag en kallelse till min första mammografi. Jag är ju en "tant" på 41 år nu...

Det var ingen kul upplevelse. Med mammas bortgång p g a bröstcancer i bakhuvudet, började jag genast att tro att det var min tur nu. Oron kom som en stor klump i magen. Jag ville inte gå och få reda på att jag har cancer. Men P tvingade mig mer eller mindre.
-Det är bättre att veta om det är något, så man kan sätta in rätt behandling fort, sa han.

Hur mycket jag än visste att han hade rätt, så ville jag ändå stoppa huvuvdet i sanden och låta bli.
Men jag gick på mammografin, P följde med som stöd.

Sedan kom nästa väntan, på resultatet. Jag har gått som i en dimma. Inget har varit kul, julen kändes inte som det passade in. Jag kanske skulle få tillbringa julen med behandlingar osv. När mamma fick sitt definitiva beslut, var det på Luciadagen och nu kändes det som det skulle upprepas igen.

Så kom brevet med svaret i måndags, det jag fasat för. De hade upptäckt något i brösten som de ville veta mer om och mer tester behövdes.

Jag fick tid på sjukhuset i torsdags för ultraljud mm. När jag läst brevet kändes det som allt stannade upp. Var det min tur nu? Jag förestälde mig alla möjliga saker. P tröstade så gott han kunde och sa att det är säkert inget farligt. Men jag kunde inte ta till mig det.

Resan in till sjukhuset kändes som en av de längsta resor jag gjort. Där inne fick jag först göra om min mammografi. Sedan vänta. Åh, vad det är hemskt att vänta. Sedan var det undersökning med ultraljud och provtagning med sprutor i brösten.  De sög upp saker ur brösten för att skicka på test.

Det var fruktansvärt. Inte själva undersökningen, men känslan av cancer var så nära. Varje liten "grymtning" av läkaren uppfattade jag som en upptäckt av något hemskt. Jag skakade av rädsla under hela undersökning. P var med inne som tur var. Sköterskan var väldigt snäll.

När den undersökningen var över, fick jag veta att jag kunde inte få svar direkt, man var tvungen att skicka proverna till lab. Jag skulle också gå till Bröstmottagningen och fylla i papper. Nu kändes det ändå värre. Bröstmottagningen hade ett papper att fylla i där jag skulle skriva min närmast anhörig och om jag tål att sövas ner, vem som skulle hämta hem mig efter operation osv... Nu var det riktigt illa. Trots att P sa att det var en standardblankett så gick det runt i huvudet. När jag så skulle betala på Kirurgavdelningen så var det samma som att jag skulle dit. Så kändes det.

Efter två timmar skulle svaren vara färdiga. Jag och P åkte till ett köpcenter för att fördriva tiden. Aldrig har det varit så eländigt att gå i affärer som då. Julen kändes som ett hån.

När vi kom tillbaks till sjukhuset var det en väntan på 15 minuter sedan blev det min tur. Sköterskan sa att vi ska vänta på läkaren... jaha tänkte jag, nu kommer det. Läkaren kom. Hon sa att hon hade goda nyheter. Det var helt ofarliga små geleklumpar som jag hade i brösten, lika vanliga som fräknar! Det var INTE cancer! Jag storgrät av lycka och jag kunde inte sluta. Jag är frisk!

Så fint allt var sen. Julskyltningen i entrén, vädret, vägen allt. Allt var fint. Julen är på väg och jag fick en superjulkänsla. Jag var så otroligt lycklig. Fortfarande är jag som uppe bland molnen :-)

Jag har varit otroligt trött idag för jag har ju inte kopplat av på länge, men det gör inget. Jag går runt och ler och trivs. Nu kan jag se fram emot julen med bara glädje. Det gör inget om jag inte hinner det jag ska göra. Jag är frisk och det är viktigast!

Oj det här blev långt, men jag kände att jag ville skriva ner det. Det har varit en otroligt jobbig tid för mig och nu känns det bra. Ni som får ett brev efter mammografi att ni ska på efterkontroll behöver inte vara oroliga heller, ofta är det något helt ofarligt.

Ute lyser "portalbeslysningen" som P fixade i söndags. Här är en bild. Även grannens julstjäna lyser på bilden, som en liten bonus... :-)



Ha en riktigt trevlig helg allihopa!!!!